Mamma-träningen börjar precis så jag hinner lämna L på dagis och ta mig in till stan. Där är det alltid samma dilemma att finna en parkeringsplats. Idag hade jag turen att finna en direkt. Men då uppstod ett annat problem. Plånboken var kvar hemma. Suck! Ja, ja. Vi har nog mynt så det räcker i bilen. Svar: Nej! Okej (tiden tickar på), jag får sms-parkera. Försöker hitta koden på parkeringsautomaten. Finns ingen.... Nä man måste ladda hem en app för att kunna sms-parkera på den här parkeringen. Okej, jag får väl göra det då. Värdelös uppkoppling såklart och valet står nu vid att missa träningspasset eller att chansa att jag hinner registrera parkeringen innan någon p-vakt kommer inifrån träningssalen. Jag chansar! Appen som skulle installeras tog hela passet.... Så när jag kom ut så satt den där så fint. Ja, vad göra? Bara plocka reda på den och se glad ut.
Där och då tänkte jag: Ja hade ett val och gjorde det. Ångrar jag mig? Nej faktiskt inte. Denna timme per vecka ger mig massor. Att få möjligheten att ta hand om mig själv och min hälsa trots att en liten hänger med överväger summan jag får betala. Och dessutom sken solen från en klarblå himmel när jag tog rätt på den där remsan så jag bestämde mig för att åka hem, äta lunch och ta en promenad med E och O i solen. Ingen ånger, däremot nöjd över att se det positiva i det hela och att det dessutom vägde upp allt.
Så nu tar vi och försöker hitta de där små positiva sakerna i vardagen. Imorgon ser jag fram emot att testa min nyväckta vän. Min surdeg har åter tagit klivit in i vårt hus. Välkommen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar