Tänk hur konstigt det är det där med saknad. L är inne i en period då han testar vårt tålamod till bristningsgränsen. Det pratas i ett och frågorna fullkomligt haglar fram.
När han då åker iväg för att sova borta över natten drar man ett djupt andetag och njuter av tystnaden. Men strax efter kommer den och knackar på, saknaden. Det blir så väldigt tyst och rutinen att titta till honom innan läggdags gör att tomrummet blir än större. Men det är skönt att få sakna någon emellanåt. Det gör att man tar vara på den tid man har tillsammans på ett mycket bättre sätt.
Och så vet vi ju att han har det så himla bra när han sover borta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar