Efter det tyckte jag att det var dags att bege sig in och börja förbereda lunchen. Men det tyckte inte L. Nej, med bestämda steg började han vandra upp för vår backe med väskan i sin hand.
Vart han var på väg? Jo till gammelmormor för att fika. Så för att se om han orkade gå hela vägen så följde jag med. Och det gjorde han. Efter en och en halv timme begav vi oss så hemåt igen nyfikade och glada. L sprang nästan hela vägen hem. Tänk så mycket de små ben orkar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar