Dom som är i himmelen

Tisdag och dagisdags, var det meningen i alla fall. Men när vi kom dit möttes vi av en fröken i dörren som sa att nu går det magsjuka. Så vi valde att vända i dörren. Kan vi klara oss undan så försöker vi gärna.

Och mormor var så snäll och bokade av sin klipptid så jag kunde åka in till stan och träna samt gå på vv. Återigen, vad gjorde vi utan alla våra mor- och farföräldrar?

På träningen var det fokus på armar och axlar så får jag dem över huvudet imorgon är jag glad.....

Väl hemma igen hade jag lovat L att vi skulle gå ut och skotta snö och göra en snögubbe. Det är rätt så roligt att få bli barn på nytt. Snögubbar kommer jag nog aldrig bli för gammal för att göra.

När vi nästan vara klara med snögubben och han skulle få ögon, näsa och armar så tyckte L att han skulle ha tre armar. Jag frågade varför och fick då till svar:

"Annars når han inte upp och krama dom som är i himmelen."

Älskade unge! Vart får de allt ifrån?

Och lite som om någon hörde var det faktiskt. För bäst som vi höll på med det sista sprack det upp och solen lyste på allra bästa sätt. Och när solen gick ner kom dimman smygande. Om vintern är så vacker varje dag, ja då är den välkommen.